Förord till bokutgåvan 1991

Förord till Ted Bergmans ”Sherlock Holmes i Sverige – en bibliografi” (1991)

TILLÄGNAN OCH TACK

Om man slår upp Dr Watsons berättelse The Boscombe Valley Mystery ska man finna att den inleds på följande sätt:
   ”Vi satt en morgon vid frukostbordet, min hustru och jag, när jungfrun bar in ett telegram.”
   Telegrammet visar sig vara avsänt av Sherlock Holmes som uppmanar sin krönikör att åtfölja honom på ett nytt äventyr med första tåg från Paddington. Berättelsen fortsätter: ”- Hur gör du min vän? frågade min hustru och såg på mig. Tänker du resa?
   – Jag vet faktiskt inte. Jag har ganska många patienter just nu.
   – Dem kan säkert Anstruther ta hand om. Jag tycker du har sett lite blek ut på sista tiden. Ett luftombyte skulle säkert göra dig gott och du är ju alltid så intresserad av Mr Sherlock Holmes fall.”
   Med den scenen ur ett lyckligt äktenskap vill jag tillägna min egen hustru Ingrid denna bibliografi. Hon förstår mig!
   Mina tankar går även till några Holmesianska vänner som jag nu ej längre kan nå, ty i de sälla jaktmarkerna tillsammans med Sir Arthur Conan Doyle strövar redan Josef Almqvist, Nathan L Bengis, Curt Berg, Jorgen Elgström, A D Henriksen, Karl Krejci-Graf, Gösta Langenfelt, Henry Lauritzen, Lisa McGaw, Thor Rickander, Gösta Rybrant, Sven Sörmark och E A Wangensten. Deras seriösa leklynne har inspirerat mig.
   Mycket av arbetet med en bibliografi består av ändlösa kollationer. ”En kanon kan visa sig vara en felstavad kanin”, säger den danske humoristen Robert Storm Petersen. Så är det. Därför vill jag först och främst tacka Holmesianen Mattias Boström som lagt ned ett stort arbete på att granska grundmaterialet och genom egen forskning lämnat betydande och ovärderliga förslag till rättelser och tillägg i den slutliga texten. God hjälp har jag dessutom fått av Bo Bennich-Björkman, Anders Hammarqvist, Dag Hedman, Otto Holm, Klas Lithner, Iwan Morelius, Åke Runnquist, Claes-Peder Sahlin och Bengt Stolt men även andra vänner har bidragit med material som jag kunnat utnyttja. För fel och brister i texten vilar dock hela ansvaret på mig själv och Professor James Moriarty.
T B

FÖRORD

”En berättare kan knappast önska sig en större triumf än skapandet av en bland de gestalter, vilka ingått i miljoner människors medvetande på samma sätt och i samma grad som deras bekanta ur det levande livet” skrev Sten Selander i en essä 1934. Han fortsatte: ”Arthur Conan Doyles mästerdetektiv Sherlock Holmes är alltjämt en levande person i långt högre grad än många människor som verkligen lever”.
   Nu, ett halvsekel senare och hundra år efter att den första Holmes-berättelsen publicerades, utkommer böckerna om detektiven fortfarande i nya upplagor. Filmer och pastischer har tillkommit och Holmes-gestaltens välkända attribut utnyttjas framgångsrikt i reklamsammanhang.
   Troligen har ingen annan populärförfattare varit så lyckosam när det gäller kortare historier. Doyles sextio berättelser om Sherlock Holmes har vunnit läsare över hela världen. I en amerikansk bibliografi som redovisar översättningar till fler än femtio språk, exklusive braille och stenografi, finner man Sweden inklämt mellan Swahili och Telugu, det senare ett indiskt tungomål från nordöstra Madras.
   Sedan England på 1870-talet infört en fri och förbättrad skolgång hade efterfrågan på underhållningslitteratur successivt ökat. I januari 1891 startades en ny månadstidskrift i London, The Strand Magazine. Chefredaktören fick kontakt med den unge landsortsläkaren Arthur Conan Doyle, vilken redan rönt en viss uppmärksamhet med två romaner om en privatdetektiv, och när så tidskriften började publicera en kort detektivnovell av Doyle i varje nummer, helt avslutad men genom sina huvudpersoner ändå hopknuten till en serie, blev det en omedelbar succé. Inom några månader var Mr Holmes och hans vän Dr Watson ett allmänt samtalsämne i England.
   Genom översättningar spreds berättelserna snabbt även till andra länder. I Sverige, som ännu ej hade anslutit sig till den gällande internationella författarrättsliga konventionen kunde man i maj 1891 läsa följande annons i Svensk Bokhandels-Tidning: ”För kollisions undvikande meddelas att The Sign of Four by A Conan Doyle inom kort utkommer i öfversättning på Ejnar Cohns förlag, Stockholm”. Konkurrenterna lät sig dock ej skrämmas. Med knapp marginal lyckades Nordin & Josephsons förlag förekomma Cohns med en egen översättning av samma bok. Om alla turer kring översättningsrättigheterna har Bo Bennich-Björkman skrivit en väl initierad artikel.
   Redan följande år fick läsarna av Blekinge Läns Tidning ta del av författarens tidigaste Holmes-roman, A Study in Scarlet (1887), som utklippsföljetong och strax därpå utkom berättelsen även som bok hos Nordin & Josephson. När så slutligen Hugo Gebers förlag 1893 publicerade novellerna ”Min vän privatdetektivens äfventyr” i två band var Mr Sherlock Holmes väl introducerad i Sverige.
   Sedan dess har sextio svenska förlag genom åren producerat fler än trehundra volymer med Holmes-historier, en ymnig utgivning där band, typografi, översättningar och illustrationer påtagligt återspeglar skiftningarna i kulturbilden under ett sekel. Det rikhaltiga materialet dokumenterar Sveriges unika tätplacering i fråga om antalet översatta Holmes-utgåvor.

BAND, PAPPER OCH TRYCK

De tidigaste svenska Holmes-översättningarna utgavs i häftade volymer och var tryckta på ett billigt trähaltigt papper som då hade kommit i bruk. Böcker från denna tid påträffas därför sällan i gott originalskick utan förekommer vanligen inbundna i samtida privatband. Bokhandelspriset för en häftad volym kunde variera kring 2-3 kronor även om några av utgåvorna kring sekelskiftet publicerades som billigare, tunna fortsättningshäften avsedda att samlas och bindas i färdiggjorda förlagspärmar.
   Visserligen utgav Gebers förlag 1904-05 två billiga kompletta volymer i sin serie Min vän privatdetektivens äfventyr men när Björck & Börjesson 1907 publicerade två enkronasvolymer med Holmes-historier, vardera om 275 sidor, var det den första verkliga satsningen på populär prissättning. Titelbladen har texten ”Svensk billighetsupplaga”.
   År 1910 startade så Nordiska Förlaget sin s k 25-öresserie med originalutgåvor av ”ideell och dådkraftig” natur. Det var en kulturgärning. Böckerna, som utgavs i ett något mindre format men med omslagsillustrationer i trefärg, var tryckta på ”prima, träfritt papper, som varken gulnar eller förvittras” och kunde ”utan risk förvaras från släkte till släkte”. Serien såldes även genom subskription. Romanen ”En studie i rött” utkom redan som andra bok. Inom ett år hade ytterligare fem Holmes-böcker tillkommit och många äldre läsare har vittnat om sitt första möte med detektiven i dessa vackra små volymer.
   Nordiska Förlagets framgång lockade till efterföljd. År 1911 slutade sålunda Birger Wahlström sin anställning som medhjälpare på ett konkurerande förlag och startade en egen 25-öresserie i vilken även fem Holmes-böcker ingick, tyvärr tryckta på undermåligt papper. Wahlström blev dock pionjär när han 1923-24 utgav fyra tunna Holmes-häften i en särskild serie avsedd för ungdom.
   Nittonhundratjugutalets gynnsamma betingelser för halvfranska band lockade därtill Världslitteraturens Förlag att satsa på Sherlock Holmes och genom sex volymer i skinn blev Mästerdetektiven plötsligt även tillgänglig för läsare med denna smakriktning.
   Fram till 1930 hade därmed över etthundratjugufem Holmes-volymer utkommit i Sverige. Mellan 1930-43 skulle endast en enda översättning komma att publiceras. En ny internationell idé om bokproduktion hade dock lanserats: Böcker borde spridas i stora serier genom nya distributionskanaler och i billiga, tåliga band som lockade till samlande och var lagom stora att bäras i fickan. Penguin Books visade vägen i England 1935 och fyra år senare startade Pocket Books i USA. Eftersom pocketböckerna trycktes rationellt med liten, tät stil och smala marginaler befästes framgången genom krigsårens akuta pappersbrist.
   Här hemma förverkligades idén av Olle Lindqvist som 1943 på förlaget Fickboken publicerade den första svenska boken i det numera självklara formatet 110x180mm. Han hade valt ett säkert kort: Baskervilles hund. Med en suggestiv framsida i avvikande färg, en särskild invikbar omslagsflik avsedd att skydda bladen samt baksidans upplysning ”Pris 1:25 + oms.” har boken en helt egen karaktär som dock belastas av en dålig och avkortad anonym översättning.
   Inte förrän Bonniers 1964 blev klar med sista delen av en inbunden trebandsutgåva fick vi en komplett samling av Holmes-äventyren på svenska. Sviten betraktas av Holmesianer som den svenska standardupplagan. Lindqvists förlag hade under tiden utgivit ytterligare några Holmes-böcker i pocketserien Tiger-böckerna medan två andra förlag valt att satsa på ungdomsutgåvor, men sedan Bonniers 1971 även publicerat ”Baskervilles hund” på sitt pocketförlag Delfin avstannade utgivningen helt.
   Trots en uppmärksammad internationell renässans för Holmes-legenden i början av sjuttiotalet, särskilt manifesterad genom en spektakulär teateruppsättning av Royal Shakespeare Company och en skickligt marknadsförd amerikansk bokpastisch av Nicholas Meyer, var det i Sverige under lång tid omöjligt att finna en representativ Holmes-bok i handeln. Inte förrän AWE/Gebers 1977 anknutit till sin egen Holmes-tradition från sekelskiftet och i nio pocketband presenterat alla de sextio historierna plus Doyles två självparodier blev Holmes åter allmänt tillgänglig.
   Sir Arthur Conan Doyle hade avlidit 1930 och hans senast publicerade böcker hade hunnit bli fria när AWE/Gebers inför hundraårsminnet 1987 av den allra första Holmes-historien utgav en ny upplaga av sin utsålda pocketserie. Och eftersom även Bonniers påpassligt tagit fram ett nytryck av sin trebandssvit samtidigt som klassikerförlaget NILOE hade sista delen av en helt ny, inbunden och illustrerad sexbandsutgåva i tryckpressarna kunde en svensk läsare plötsligt välja mellan tre kompletta Holmes-sviter. När detta skrives är tillgången på svenska Holmes-böcker fortfarande god.

ILLUSTRATION OCH LAYOUT

De ursprungliga, klassiska Holmes-illustrationerna i Strand Magazine av Sidney Paget var utförda som laveringar. För att kunna reproduceras måste de först bearbetas av någon av tidskriftens xylografer. Kvaliteten kunde därvid bli ojämn beroende på vem som utförde arbetet. De svenska ”piratåtergivningarna” av Pagets illustrationer är dessutom bearbetade ännu en gång och ofta starkt förgrovade. Så småningom framkom en ny teknik som medgav reproduktion genom ljustryck.
   Många unga svenska bildkonstnärer var vid denna tid verksamma med bokillustrationer vid sidan av sitt egentliga konstnärskap. Ett av de första Holmes-omslagen var en lekfullt asymmetrisk bildkomposition av Jenny Nyström och 1893 illustrerade Vicke Andrén ett annat omslag i starkt naturalistiskt maner. Vid jugendstilens genombrott ritade Arthur Sjögren några Holmes-band i dekorativt mönster medan de tidiga banden av Lydia Skottsberg fick en mer våldsam ornamental karaktär. Även Carl-Axel Krawe och David Ljungdahl, vars livfulla indianboksomslag inspirerat så många pojkar, blev tidigt anlitade av Holmes-förläggarna. Och i den unge Simon Gates fyra färgomslag till Holmes-böckerna i B Wahlströms nystartade 25-öresserie 1914 kan man redan urskilja de långsmala människofigurer, som senare skulle känneteckna hans glasgravyrer för Orrefors.
   År 1918 utgav Nordiska Förlaget, nu uppköpt av Åhlén & Åkerlund, ännu en billighetsserie. Böckerna var häftade i grängat papperband med färgillustrationer klistrade utanpå framsidan. Sex av volymerna innehåller Holmes-historier och i de tidstypiska, slagkraftigt expressionistiska omslagen märker man Petter Lindroths inriktning som affischkonstnär.
   Under trettio-, fyrtio- och femtiotalen illustrerades de svenska morgontidningarnas söndagsbilagor av en rad begåvade tecknare, bland dem Stig Södersten och Georg Lagerstedt. Av Södersten kan man finna en tilltalande svit teckningar i Natur och Kulturs Baskervilles hund-utgåva från 1954. En av teckningarna var så verkningsfull att den uteslöts i bokens andra edition 1961. När jag nyligen frågade förlaget menade man där att synen på vad läsarna av en ungdomsutgåva kan tåla var mycket annorlunda för bara trettio år sedan. Den finstämt realistiske Georg Lagerstedt anlitades av Bonniers för att illustrera Holmes-banden i De Odödliga Ungdomsböckerna, en då ny och ambitiös serie redigerad av Sven Barthel och en omvittnat verkningsfull inkörsport till litteraturen för många unga människor. Seriens ursprungligen ljusa och luftiga omslag ändrade efterhand karaktär över femtiotalets dystert mörkblå framtoning till sextiotalets mer preciösa layout där framsidestexten trängts ihop i en liten medaljong i svart och guld.
   Bonniers fortsatte sin ungdomsutgivning i två konventionellt formgivna serier: Röda Ramen på sjuttiotalet och Önskeklassikern på åttiotalet. Men förlaget hade under femtio- och sextiotalen även publicerat en svit av alla Holmes-historier i tre tjocka presentband med välgjorda skyddsomslag (jackets) av Mark Sylwan. Som en invit till hemligt samförstånd med den uppmärksamme läsaren smugglade konstnären in en kokainspruta i en av ryggdekorerna.
   År 1971 gjorde tecknaren Martin Lamm ett suggestivt och personligt tolkat omslag till ”Baskervilles hund” i pocketutgåva. Och till AWE/Gebers niobandssvit i pocket från 1977-79 formgavs omslagen av Ulf Castelius som tidigt och modemedvetet utnyttjade pastellfärger i dekoren. Hans postmodernistiska layout kan med fördel jämföras med utformningen av samma förlags utgåvor från sekelskiftet.
   Även de fyra omslagen till förlaget Opals LL-böcker från 1984-86 har en utpräglad pastischkaraktär. Illustrationerna av Sidney Paget inramas av en kraftig cirkel. Så arrangerade även Jenny Nyström sitt bokomslag 1891.
   År 1984 startade klassikerförlaget NILOE ett intressant projekt. Samtliga Holmes-historier nyöversattes och publicerades i hållbara klotband tillsammans med de gamla originalillustrationerna. När det sjätte och sista bandet utkom 1987 hade sammanlagt 469 illustrationer reproducerats varav 435 härrörde från den ursprungliga publiceringen av novellerna i Strand Magazine. Några av Pagets bilder kan här visserligen synas mörka och odistinkta och Georg Hutchinsons okänsliga teckningar kunde saklöst ha utelämnats men detta förringar ej NILOES föredömliga initiativ.
   Idealen växlar med tiden: När Bonniers Junior Förlag 1989 utgav ett nytt urval av tolv Holmes-historier fick bokens omslag en starkt tidsbunden prägel genom att förlaget enligt förhärskande internationella bestsellermaner satte upp omslagstexten i ett extremt storstilt typsnitt (188 punkters Compacta, 55 mm!). Den typografin kväver naturligtvis effektivt Georg Lagerstedts stämningsfulla framsidesakvarell.

ÖVERSÄTTNING OCH MORAL

En illustratör kan tillåtas en friare tolkning än en översättare vars arbete med texten ju egentligen ej bör märkas. Det är viktigt för läsaren att känna att han läser författarens egen text. Ofta kan en samtida äldre översättning med outslitna ord och friska konfrontationer bättre bidra till förståelse av författarens intentioner och tidens uttryckssätt än en sentida synbarligen mer lättflytande tolkning.
   Ta exempelvis Holmes egen metod att skaffa sig bestämd och noggrann kunskap. Där den moderne översättaren använder det för läsaren av detektivhistorier så banala ordet ”lik” så lyder en passus ur ”A Study in Scarlet” i 1893 års översättning: ”…när det går så långt som att med en käpp slå kadaverna på anatomisalarne, så antar den likväl en något bizarr form” (Förföljd).
   En översättning måste naturligtvis även vara tillförlitlig. Av uppenbara skäl gäller detta sarskilt detektivhistorier. ”It has long been an axiom of mine that the little things are infinitely the most important” säger Holmes själv i ”A Case of Identity”. Men hur ska den läsare som saknar tillgång till originaltexten kunna vara säker på att texten är korrekt när även en så erkänt god stilist som Nils Holmberg i en driven översättning av ”The Hound of the Baskervilles” från 1945 glatt skriver bulldogg i stället för mastiff, 80 meter i stället för 800 meter och museum i stället för bibliotek? Kan man lita på en översättning från 1899 signerad ”Bob” eller bör man hellre välja en översättning från 1930 där översättaren E Knutssons akademiska titel, fil mag, noggrant angivits på titelbladet? Det måste bli en smaksak. Den som väljer att läsa en text i översättning är ändå alltid utlämnad. Förmodligen är det t ex sättaren som i en Bonniersutgåva från 1946 låter Dr Watson erinra sig numret på en viss teaterbiljett därför att ”det råkade vara mitt gamla skonummer, trettioen”. Läsaren stannar upp och tar sig för pannan. Trettioen i skor! Hur i all världen har Dr Watsons så abnormt små fötter kunnat undgå den Holmesianska forskningen? Endast den som har tillgång till originalet kan läsa: ”It chanced to be my old School number, thirtyone”. Det visar sig alltså vara Dr Watsons gamla skolnummer (elevnummer) på internatskolan!
   Betydligt allvarligare känns det när ett ungdomsboksförlag anlitar en okunnig översättare och av nonchalans mot sina unga läsare underlåter att läsa igenom manuskriptet. Ni kanske erinrar er inledningen till ”A Study in Scarlet” (En studie i rött) där Dr Watson år 1878 efter avlagd militärläkarexamen i England ska ansluta sig till sitt regemente vilket då var stationerat i Indien. Dr Watson skriver: ”… and before I could join it, the second Afghan war had broken out. On landing at Bombay, I learned that …”. I en märklig utgåva från 1980 hos J A Lindblads Bokförlag skriver översättaren: ”Vid framkomsten till flygplatsen (sic!) i Bombay, fick jag veta …”.
   Samma förlag har i förordet till ”De fyras tecken” (The Sign of Four), i en serie kallad De klassiska ungdomsböckerna, meddelat att man ”ändrat de avsnitt där Sherlock Holmes missbrukar kokain och strukit några av hans litterära reflektioner som måste te sig obegripliga för dagens ungdom”. Läsaren frågar sig hur förlaget kan kalla den stympade utgåva för ”klassisk” som förmenar unga läsare den rika upplevelsen att ta steget in i den ”vuxna” litteraturen. Sherlock Holmes äventyr publicerades dock först i familjetidningen Strand Magazine!
   Arthur Conan Doyle fick själv kompromissa med senviktoriansk moral. Sedan hans berättelse ”The Cardboard Box” (Pappasken) först publicerats i Strand Magazine 1893 drog Doyle tillbaks sin novell och det skulle dröja tjugutre år innan den trycktes i bokform i England. Historien om de två systrarna som älskar samme man hade blivit mer sensationell än han hade avsett, som han uttryckte det.
   Vi har ett parallellfall i Sverige. Björck & Börjesson hade 1907 publicerat en tvåbands billighetsutgåva av ”Sherlock Holmes äfventyr”. Den såldes bra. När förlaget tre år senare bestämde sig för en ny upplaga uteslöt man utan kommentar berättelsen ”Den försvunne brudgummen” (A Case of Identity)! Varför? Den som bäst borde kunnat besvara frågan, bokförläggare Karl Börjesson, avled redan 1941 och några journaler från den tiden finns ej bevarade enligt ett brev 1962 från G O Adelborg på förlaget. Vi blir alltså hänvisade till spekulation men bör med stor sannolikhet kunna anta att vi här har att göra med moralisk censur.  Berättelsen om hur Miss Mary Sutherlands styvfar under förklädnad uppvaktar sin styvdotter så framgångsrikt att hon till slut samtycker till att gifta sig med honom bör ha varit svår att acceptera för en svensk sen-oskariansk läsekrets.
   Sedan rättigheterna till Sir Arthur Conan Doyles samtliga verk blev fria 1980 har förkortade och redigerade utgåvor av Holmes-berättelserna blivit allt vanligare. Vill man läsa hela Holmes-sviten i en fullständig och enhetlig översättning har man i första hand två bokserier att välja mellan: Bonniers trebandsutgåva från 1954-64 (ny upplaga 1985) och NILOEs sex band från 1984-87.
   Hela Bonniersutgåvan är översatt av Nils Holmberg utom romanerna ”En studie i rött” och ”De fyras tecken” vilka utmärkt tolkats av Curt Berg. De flesta av dessa översättningar gjordes ursprungligen för De Odödliga Ungdomsböckerna 1944-46 där berättelserna föredömligt presenterades oavkortade. Holmbergs översättningar ingår i åtskilliga antologier och citeras frekvent.
   NILOEs illustrerade serie är smidigt och övertygande översatt av Sven-Ingmar Pettersson.
   Dessutom utgav även AWE/Gebers under åren 1977-79 en komplett svit berättelser omfattande nio band (ny upplaga 1987). Översättningen hade ursprungligen påbörjats av Gunnar Unger men då han avled fick förlaget i tidsnöd lämna berättelserna till tre andra översättare med sinsemellan helt olika språktradition. Och även om förlaget jämkat i texterna och de olika översättningarna har uppenbara individuella förtjänster ger helheten med Annika Preis tolkning varvad med Thomas Warburtons översättning i valörrik finlandssvensk grundton och K Arne Bloms korthuggna prosa med insprängda sydsvenskt dialektala ord ett oenhetligt och mindre tillfredsställande intryck.

METODER OCH BEGRÄNSNINGAR

Kring Holmes-äventyren har med åren uppstått en alldeles speciell forskning, en sorts balansgång mellan kärleksfull kritisk granskning och höggradig logofobi. Förståelsen för sådana Holmesianska studier förutsätter både läskunnighet och humor, något som tyvärr utesluter en stor del av jordens befolkning.

En bibliografs liv är stenhårt. När jag mot bättre vetande ändå beslöt mig för att utvidga min tidigare publicerade bibliografi, ”Sherlock Holmes 1891-1916”, förändrades mitt liv. All min tid tillbringades nu på arkiv, antikvariat, bibliotek och i bokhandel. Ordinarie arbete lämnades vind för våg. Hustru, barn och barnbarn försummades. Mitt hus förföll. En växande bunt anteckningar hade snart helt fyllt alla fickorna i min blazer. Var och en som följt prisutvecklingen på blazers inser att även min ekonomi snabbt ödelades. Jag önskar att jag förmått möta problemen lika sorglöst som min danske vän, tecknaren och författaren Henry Lauritzen, som i förordet till sin bok ”Vittige Wodehouse og hans Vidunder Verden” (1972) skrev: ”Ved Aarsskiftet havde jeg allerede gennemgaaet de fleste af hans Bøger samt Stakke af Avisudklip og Artikler; jeg havde gjort flere Optegnelser, end der vilde blive Brug for, og i Virkeligheden saa mange, at det var umuligt at hitte Rede paa dem, hvilket dog ikke gjorde saa meget, da jeg ikke kunde laese, hvad jeg havde skrevet”.

Omfattningen av bibliografin framgår av innehållsförteckningen. I bokförteckningen [Holmes-berättelser av Conan Doyle] redovisas, utom ordinarie svenska förlagsutgåvor, även ett amerikanskt och två finska förlags utgivning pi svenska samt de s k Easy Readers som publicerats av svenska förlag. Men troligen finns det fler böcker, ty Kungliga Biblioteket och universitetsbiblioteken saknar många av de upplagor som jag själv upptäckt och Svensk Bokkatalog förbigår frankt vissa utgåvor. När jag därtill vid kontakter med bokförlag och deras arkiv fått uppleva att de böcker jag sökt blivit förstörda, stulna eller förvaras oåtkomliga eller att den tjänsteman som besvarar mina brev vet mindre än jag själv har jag efterhand övergivit konventionella sökmetoder för att i stället arbeta intuitivt med ledning av förstahandsuppgifter från de böcker som jag lyckats få tag på.
   Åtskilliga av de böcker jag redovisar finns även förtecknade i Iwan Hedman-Morelius: Kriminallitteratur på svenska 1749-1985 (1986) samt Dag Hedman: Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarknaden 1885-1920, vilken planeras utkomma i en nära framtid [utgiven 1997, supplement 2002]. Den som söker Holmes-utgåvor på främmande språk hänvisas främst till två böcker av amerikanen Ronald Burt De Waal: The World Bibliography of Sherlock Holmes and Dr Watson (USA 1974) och The International Sherlock Holmes (USA 1980) vilka frekvent refereras till i denna bibliografi [finns även i en nätversion], samt till den danske Holmesianen Bjarne Nielsens Sherlock Holmes in Denmark (København 1987).

Böckerna i bibliografins första del har förtecknats i kronologisk ordning. Varje enskild bok identifieras med en sifferkod bestående av bokens tryckår plus ett särskiljande löpnummer. När koden kompletterats med bokstäver indikeras i huvudsak att utgåvan antingen består av delhäften eller förekommer i olika typer av förlagsband. Bokens titel är hämtad från titelbladet vars text även redovisas separat i fullständigt skick med originalets radindelning och interpunktion men utskriven med versaler. Även texten i ev förlagsemblem har redovisats. Bokens storlek anges som bredden gånger höjden i millimeter enligt rekommendation från ISO. Som komplement till uppgiften om antalet paginerade sidor har i förekommande fall även bokens sista, opaginerade textsida angivits inom parentes.

Till den avdelning som omfattar Holmes-berättelser vilka publicerats i svensk periodisk press har det varit svårt att få fram uppgifter. Ytterligare exempel kan sannolikt beläggas. Förteckningen har uppställts kronologiskt för att belysa vilka tidningar som vid varje tid ansett det vara intressant att presentera dessa berättelser.

I avdelningarna för artiklar, vilka uppställts alfabetiskt efter författare [obs! ämnesvis i nätbibliografin], har notiser kortare än 50 ord endast undantagsvis redovisats. Vidare har annonser, affischer samt skämtteckningar och politiska karikatyrer (cartoons) helt utelämnats liksom de artiklar om Sir Arthur Conan Doyle i vilka Sherlock Holmes ej behandlas. Tecknade serier och recensioner presenteras endast i subjektivt urval. Utanför bibliografins egentliga begränsning har dessutom några svenska författares artiklar i utländska tidskrifter medtagits.
   Slutligen har uppläsningar och dramatiseringar av Holmes-texter i svensk radio och TV ej fullständigt dokumenterats. Den intresserade hänvisas till en uppställning i min skrift Two Two One B nr 1 (Lidingö 1974) samt till Michael Pointers : The Public Life of Sherlock Holmes (London 1975) till vilken jag bidragit med svenskt material. Fakta kring svenska teaterföreställningar finns även redovisade i mitt och Ingrid Bergmans häfte ”Sherlock Holmes on the Swedish stage”(Stockholm 1963).

Ronald B De Waal, vars bibliografier ofta nämns i textreferenser, fick nyligen uppleva att en amerikansk antikvariatsbokhandlare karakteriserat en Holmes-bok som särskilt sällsynt genom beteckningen ”EJ i De Waals bibliografi!”.
   Även om jag hjärtligt unnar läsaren glädjen att upptäcka böcker som har saknas är det min förhoppning att bibliografin mer må uppmärksammas för vad den innehåller än för vad som eventuellt fattas.

Juni 1990
Ted Bergman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: